Människan är en lustig varelse.
Vissa önskar närhet men håller sig på avstånd på grund av osäkerhet, andra söker en mening med allt och viger sitt liv åt det första de hittar utan att ifrågasätta sitt beteende det minsta.
Nog träffar man många människor som säger sig vara någonting de inte är. Människor som pantsätter tomma löften för att köpa sig litet av den dyrbara tiden man själv har, som om deras egen inte riktigt räcker till. Kanske kryper osäkerheten så tätt inpå att man är beredd att skadeskjuta de man tycker om, just för att inte själv hamna på efterkälken. Att inte bli den som "sackade efter" för att slutligen bli lämnad kvar.
Trots att vi med Internetrevolutionen blivit varse att vi delar många av våra beteenden med många andra är människor fortfarande livrädda att hamna i ett utanförskap. Med näbbar och klor slåss man för att behålla sin plats inom gruppen. Väljer man att tillfälligt se sig omkring utanför boet är det inte alls säkert att man är välkommen tillbaka.
Men så givetvis inte i alla grupper...
Liksom allt existerande finns en motpol till dessa grupperingar. Där dagens samhälle tycks sträva emot en fysisk alienering människor emellan via politik, sociala normer, konservatism och komfort finns det de som strävar emot. De individer som inte låter sig tyngas ner av faktorer de egentligen inte berörs av utan som istället välkomnar varje ny dag med öppna armar, som är nyfiken på sin omvärld och dess invånare. Man kan vara observatör eller en central gestalt i världen, den gemensamma nämnaren i ekvationen är att världssynen delas av båda.
En undersökning visar att ju mer vi analyserar en situation dess mer giriga och hänsynslösa blir vi i vårt agerande gentemot andra. Om vi äger tillit till varandra, inte överanalyserar allting som riktas mot oss (eller snarare vad vi tycker riktas mot oss) samt frångår det "vi mot dem"-tänk som nu genomsyrar vårt samhälle, så kommer medmänskligheten naturligt...
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar