Demokratin tycks framhållas av många som den mest fördelaktiga typen av styrelseskick.
Samtliga individer har möjligheten att göra sin röst hörd.
Men har inte också individen en skyldighet i och med detta privilegium?
En av de vanligaste motargumenten demokratin möter har direkt koppling till dess grundprincip - alla har rätt att göra sig hörda i en fråga. Demokratiska förespråkare menar att detta bör vara en självklarhet, ett påstående som inte nödvändigtvis behöver ifrågasättas.
Problemet uppstår dock när dessa individer ställs inför frågor de inte är särskilt införstådda i.
Vissa väljer att inte medverka i sådana omröstningar, andra rättar sig efter sin omgivning, någonting som direkt förgiftar idén om det demokratiska samhället.
En individ som önskar leva i ett sådant samhälle torde se sig skyldig att upprätthålla dess idéer. Om man väljer att inte aktivt medverka, äger man då fortfarande rätten att propagera för styrets existens?
Ett annat problem man ställs inför gällande demokratin är de sociala paradigmer som direkt påverkar det individuella perspektivet.
Beroende på samhällsklass, etisk och moralisk inställning, utvecklar individen ett ytterst subjektivt förhållande till sin omvärld. Ett förhållande som står i direkt konflikt med demokratin då de värderingar som tas upp för diskussion inte analyseras objektivt. Givetvis är syftet med ett demokratiskt styre att finna ett medelvärde vilket man baserar beslut på, men om detta medelvärde påverkas av utomstående faktorer, vilka saknar relevans i frågan, kontamineras då inte också undersökningens reliabilitet?
Ett typexempel är den politik som förs där det sällan överlappas då det ska fattas beslut. En fråga som kan gagna majoriteten skjuts kvickt ner på grund av dess ursprung, vilket kan leda till att frågan aldrig lyfts upp inför de som egentligen bör fatta beslutet: folket.
Regeringen existerar för att underlätta den demokratiska processen genom att partier framhåller väljarnas intresse. Men de som blir folkvalda är ju också de individer. Även de lever efter en subjektivt utformad världsbild som inte nödvändigtvis delas av deras väljare då endast en liten del av denna bild kan presenteras. Det psykologiska livet är allt för komplext för att man ska kunna förutse var individs reaktion på även de mindre episoder denne genomlever. För att inte tala om all information en sådan sammanställning skulle påtvinga intressenter.
Genom ytterligare engagemang från de som lever under demokratin, går det att skapa en mer hållbar demokratisk utveckling eller är den representativa demokratin det närmsta möjliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar