Varför firar man en annan människas död?

Idag gick världspressen ut med nyheten att Margaret Thatcher avlidit.
Reaktionerna är många och har tagit kraftiga uttryck.
Men hur kommer det sig att vissa människor känner att det är rätt att fira då en individ, en människa, mister livet?

Må hända att Thatcher motsatte sig ANCs mot-demonstrationer gällande apartheid i Sydafrika, har infört marknadssanktioner som påverkat u-ländernas handel i negativ mening, och ställde sig bakom Pinochet-regimen. Det var inte politiken och de personliga åsikterna som avled, utan människan som gömde sig bakom dessa.
Tankarna som föddes ur Thatchers karismatiska sinnelag kommer inte att gå ur tiden, bara för att hennes fysiska uppenbarelse nu gjort det, lika litet som marxismen dog ut efter det att idéns främsta företrädare (och de efter honom) föll ifrån. Eller fascismen och nazismen, som fortfarande lever kvar på många håll i världen, trots att dess ledande gestalter trillat bort under årens lopp.
Önskar man motverka de idéer som fötts av politiska motståndare gör man troligen bäst i att låta en liknande bortgång bero, istället för att prompt propagera för makabra festiviteter till "minnet" av den individ man föraktat. En sådan kampanj svetsar troligen samman den utpekade grupperingen än mer!

De grupperingar som genomför tidigare nämnda aktioner, vad önskar de åstadkomma? "Hurra, han/hon är död, nu firar vi!" Skapar inte det större klyftor emellan dem och deras opponenter?
Vad man firar är inte en ideologis död, utan en människas. En människa som andra kände starkt för. Vad äger man egentligen för rätt att spotta på en annans idol? Ideologin kommer att leva vidare hos dessa personer, den går inte att ta kål på med hat och våld utan kan endast bekämpas med motargument, presenterade i en bekväm miljö, ifrån icke-aggressiva individer.
När Sovjetunionen föll, försvann då alla kommunist-sympatisörer? Nej.
När det andra världskriget var slut, försvann då alla nationalsocialister? Självklart inte.
När franska revolutionen genomförts, dog då aristokratin ut? Inte direkt, tanken lever kvar hos många än idag, om än i annan utstyrsel.
När man dödade Bin Laden, tog då terrorismen slut?

De som bekänt politisk färg bör definitivt få agitera för sina åsikter, men på vilket sätt är ett förlorat människoliv en vinst för någon? En framgångsrik politiker släpps fram av samma människor som har makten att hålla den tillbaka. Om en grupp inte vill se en viss individ i en högre position så är det dess skyldighet att se till att detta inte sker. Detta genom verbal förmåga och inte fysisk konfrontation.

Våld tas till av den som inte äger hopp om framtiden.

Den som inte äger hopp om framtiden, har redan förlorat.

Mahatma Gandhi, Olof Palme, John F. Kennedy, Raoul Wallenberg, Margaret Thatcher. Politiska figurer som arbetat för vad de tror på, oavsett politiskt klimat. För detta ska de, och alla efterföljande, samt de dessförinnan, med samma politiska engagemang, tillägnas en eloge!

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!