Genom Facebook-flödet återkommer namnet på den numer framlidne skådespelaren ifrån bl.a. Fast and the Furious-franchisen, som omkom i en bilolycka under lördagen.
Samtidigt avlider människor dagligen i såväl bilkrascher som andra olyckor, vad är det egentligen som gör att så många individer samlas kring en enskild person de flesta av dem inte vet särskilt mycket om?
Det sociala fenomen en kändis bortgång innebär är, så klart en tragedi, men också oerhört intressant ur social-psykologiskt perspektiv. Att se människor uppvisa sitt intresse för en individ de aldrig träffat, vissa på fler sätt än andra. Och allt eftersom dessa människor sprider sina sörjande ord finns de som måste påvisa sitt eget gillande via ex. en "Facebook-like", en ledsen smiley-kommentar, eller genom en egen uppdatering. Denna iakttagelse syftar inte till att demonifiera sådant beteende, att sörja är nyttigt och att hålla sådana känslor inom sig kan orsaka mer skada, såväl psykisk som fysisk, än att ge utlopp för dom.
Jag förstår att man kan uppskatta en skådespelares/musikers/konstnärs (m.m.) arbete, men har också mött de personer som tycks till synes orörda av en väns/familjemedlems bortgång för att sedan bryta ihop totalt då en idol möter samma öde. Måhända handlar det kanske om en splittrad familj eller någon psykologisk problematik hos personen.
Med Emilé Durkheims idéer om religionen som ett sätt att föra individer samman i medvetandet kan man anta att beteendet, i dagens relativt sekulariserade samhälle, är ett sätt att känna samhörighet med andra individer. Då en person man har en meningsfull relation till uttrycker en viss åsikt önskar man visa sitt godtycke för att på så vis bibehålla/öka sin status i den relation man äger till personen/gruppen i fråga, liksom "talaren" i detta fall uttrycker något med hopp om att erhålla bekräftelse ifrån de individer denne omger sig med. Grovdraget kan man sluta teorin att det är så dagens människa erhåller sin "dos" gemenskap, liksom forntidens människor tillsammans hängav sig åt religiösa riter för att känna gemenskap med andra. Och ju större den avlidnes kändiskap är, desto fler individer medverkar i sorgeprocessen, där majoriteten av de riktiga känslor man uttrycker troligen grundar sig i andra händelser som inte nödvändigtvis rör den kändisperson man sörjer inom gruppen.
Då omgivningen ger sitt godkännande kan känslor som existerat latent i en individ komma forsande ur denne då vi lever i en tid då majoriteten av människorna sakta alieneras till förmån för ekonomisk vinst samt - kanske - för att minska direkt interaktion individer emellan för att på så vis minska folkets makt över företagens samhällsinflytande, oligarker och annan kortsiktig, smutsig politik som drivs av personer som endast är intresserade av att skapa sig själva ett litet paradis på jorden, även om de som ännu inte är födda kommer tvingas städa upp, eller leva i misär, i framtiden.
Kan det vara så att fallet detta inlägg blommar ur är ett typexempel på att det sociala bekräftelsebehov man under medeltiden stillade med hjälp av religiösa riter, inte skiljer sig särskilt mycket ifrån dagens samhälle där vi gör detsamma? Och nu, liksom då, värderar vi fortfarande ädelstenar, mode, monetär rikedom, kändisar och uttrycker detta genom att medverka i sociala riter genom sport, tv-tittande, radio-lyssnande, digitala sorgetåg m.m.
Runt omkring oss har världen utvecklats såväl teknologiskt som socialt och politiskt, men när det handlar om människors oförmåga att slita sig ifrån sociala normer gör dagens individer ingen större skillnad på sig ifrån de individer som kontinuerligt bett för att kunna försäkra sig om ett drägligt liv, som hurrat högt för de gladiatorer som slagits för sina liv i underhållningssyfte, eller som haft dekadenta tillställningar med juveler och mat i överflöd för att fira vad som är trenden för tillfället.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar