Det räcker med att ställa en fråga på Facebook, Twitter eller någon annanstans för att det ska hagla in respons. Vad som kan tyckas underligt är att dessa inlägg kan erbjuda helt olika svar på frågan som ställdes, och flera av svarspersonerna kommer vägra erkänna att deras svar kan vara felaktiga. Att ens försöka resonera kring objektivitet kontra subjektivitet med dessa människor är generellt sett poänglöst då dessa tenderar ta ett ifrågasättande som direkt, oprovocerad kritik av hela deras person. Att det sedan är påståendet man ifrågasätter och inte nödvändigtvis personen som fällt det har ingen betydelse: så snart man ifrågasätter en person av sådant slag som nämns ovan anser denne att man gjort en krigsförklaring gentemot allt denne står för!
Jag har samtalat med kommunister, nazister, rasister, socialister, liberaler m.fl. och varje gång mött minst en person som är övertygad om att denne känner mig utan och innan baserat endast utifrån den fråga som diskuteras.
Utdrag från en diskussion med en SD-anhängare:
"Jaså, du tycker inte att vi ska slänga ut invandrarna? Du är väl en sån där som tycker att uttrycksfriheten gäller alla så länge som dom tycker precis som du".
VARNING!
I avsnittet nedan följer s.k. "ironi". Du som är obekant med termen,
eller bara allmänt sur bör hoppa över följande avsnitt.
Är jag emot en nazistisk/rasistisk politik är jag visst medlem i "PK-maffian", jag vill att alla "vita män" ska förpassas till botten av samhället till förmån för resterande mänskligheten, samt önskar könsstympa mig för att verkligen bevisa min avsky inför manssamhället.
Är jag emot en kommunistisk/socialistisk politik är jag av allt att döma såväl en fascist som nazist och rasist. Uppenbarligen hatar jag alla andra människor, är oerhört trångsynt och, just det, jag äter tydligen barn också.
Nu kan du pusta ut för här tar ironin slut.
Det var väl inte så farligt, eller?
Varför hänger sig då vissa åt sådan "absolutism"? Ja, det kan man verkligen fundera över.
Mig veterligen handlar det troligtvis om osäkerhet inför omvärlden, samt maktlösheten många känner i dagens samhälle. Jag kan tänka mig att känslan av maktlöshet tillfälligt lämnar en om man äger en övertygelse om att man ex. är utvald/får delta i en grupp m.m. För nog är det så att det finns oerhört många saker man inte vet någonting om varpå det kanske är lättare att fokusera sin energi på att skapa egna regler och en egen liten värld där man själv får bestämma vad som är rätt och fel.
Ett litet "rike i riket" om man så vill, där man själv regerar utan undantag. Och det är klart att det måste kännas skönt. I de egna tankarna finns ingen mer än den egna individen och den enda som kan ifrågasätta de egna funderingarna är just den. Man kan anta att de individer som hänger sig åt absolutism inför ett "diktatoriskt" tänk där man tystar eventuella mot-argumentationer i den egna tankeverksamheten, så till den grad att hjärnan till sist slutar argumentera och istället bara accepterar.
Man blir alltså en slav under den egna övertygelsen, oförmögen att tänka i andra banor. Vem är det då som är den trångsynte?
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar