Här om dagen kollade jag igenom humorserien "Full Patte" på SVT play. Ett roligt program där ett humorpar slänger sig med vass samhällskritik kryddat med en stor portion humor; rekommenderas!
Men det var en figur som särskilt fick mig att fundera. "Kikar-killen", för er som sett programmet.
Sist jag hörde någon kille prata på detta sätt var i 16-årsåldern. Kanske beror det på att jag inte har sådana personer i min omgivning men jag kände inte alls igen den personen hos någon av mina kompisar som passerat 20. Möjligtvis har jag mött någon som beter sig på detta sätt, men de tillfällena bör kunna räknas med ena handens fingrar.
Jag inser att det är komik och att detta är en extrem stereotyp, men blir samtidigt lätt oroad. Är det så här de som stämplats med genusrollen kvinna ser på den motsatta sidan av samhällets könsparadigm? I så fall förstår jag varför vissa hatar män, "kikarkillen" är ju rent motbjudande i sina uttryck.
Ser man hur feminister porträtteras i film, tv-serier och annan media, samt responsen denna stereotypiska framställning får, så skiljer den sig inte nämnvärt mot den respons vissa män uttrycker för stereotypiska framställningar som tidigare nämnda. Skillnaden blir dock att om en "man" uttrycker irritation för en sådan framställning är denne en "arg, kränkt, (vit) man" men om en "kvinna" uttrycker detsamma så är hon en "stark kvinna, och en förebild".
Att det existerar segregation i samhället rörande genus är det ingen fråga om; kvinnor och män är inte jämställda. Statistik visar gång på gång att män tjänar bättre, generellt sett har högre positioner inom arbetslivet, samt spenderar mindre tid med arbete i hushållet än kvinnan. Problematiken uppstår dock i det etiska dilemmat: har en förtryckt individ större rätt att uttrycka sig ont om oppositionen, utan att förtjäna få något mothugg?
De jag ställt denna fråga till återkommer med samma argument: "ja, man får inte sparka på den som ligger", i diverse omformuleringar. Men då möter vi istället ett än större dilemma i det att oppositionen då istället censureras, vilket i sin tur också är en sorts förtryck, om än i annan form.
Jag är inte helt övertygad om att en sak skulle vara mer okej än någon annan. Så länge vi fortsätter resonera strikt diktomiskt kommer vi aldrig att nå ett jämställt samhälle.
Oavsett vilket "läger" en tillhör är "vi och dom"-resonemanget skadligt för jämställdhetsarbetet, oavsett om man motarbetar orättvisor genom att peka ut detta, eller söker att upprätthålla dem alternativt öka segregationen ytterligare. Självklart behöver man i vis mån lyfta problemet för att kunna ta itu med det, och då kommer ju klass-, kön-, etnicitetstillhörighet m.m. att få en central roll. Men utöver detta bör en inte spekulera och resonera kring individers "tillhörighet".
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar