För inte så länge sedan vandrade jag och några vänner ner igenom Gamla Stan. Där mötte vi på en demonstration som leddes av en person som högt propagerade någonting i en mikrofon som var kopplat till ett gällt PA-system, vilket i sin tur riktats mot en grupp åhörare.
Givetvis väcks ett socialt intresse för vad det är som pågår, man vill ju inte gå miste om något spännande eller viktigt. Så vi tar några steg framåt och får se skyltar med texter som "staten tar våra barn!", "stoppa mass-omhändertagandet nu!" o.s.v.
Som tur var det endast ett fåtal förbipasserande som tycktes finna intresse för propagandan.
Själv började jag koka inombords…
Först och främst möter socialen idag alldeles för många regleringar och byråkrati för att kunna fungera optimalt. Exempelvis måste man som socialsekreterare höra av sig och boka tid om man önskar åka ut för att undersöka ett barns hemsituation, något som man förhoppningsvis inte behöver förklara idiotin i.
När Janne Josefsson-gänget sparkar in dörren och börjar ifrågasätta socialarbetaren om varför denne "tar barn ifrån sina rättmätiga föräldrar" står denne stum.
Av vilken anledning? Jo, tystnadsplikt.
Hade det bara handlat om föräldrarnas roll i det hela hade socialsekreteraren kunnat ge Josefsson en klar och tydlig bild över varför man valt att omhänderta barnet. "Osanitära förhållanden", "misshandel", "utnyttjande" m.m. är sådana förklaringar som tyvärr skulle vara ständigt återkommande skäl.
Så varför gör de inte det? Varför tar socialsekreteraren inte chansen, och förklarar sig inför alla?
För barnet/barnens skull.
Det är inte föräldrarna som får ta den största smällen om sådan information skulle komma ut. Det är barnet. Och socialens huvuduppdrag är att se till barnets bästa, inte föräldrarnas!
I enstaka fall kan socialen givetvis begå misstag, men ofta är föräldrarnas bild av situationen inte helt sanningsenlig.
De går ut i media och förklarar hur deras älskade barn rycktes från dem, när det i själva verket snarare är troligare att man - från socialens sida - till sist lyckades få rätt tillstånd för att gå in och rädda barnet som under många år fått utstå misshandel och övergrepp av olika slag.
Den socialarbetare som till sist lyckas befria ett barn på detta sätt får sedan stå och ta emot oerhörda spöstraff av samhället, vilka är mer benägna att tro på föräldrarnas lögner än tro på den som räddade barnet från ett liv i misär. Detta till trots öppnar inte socialsekreteraren sin mun och skvallrar om allt barnet blivit utsatt för, utan tar hellre själv stryk för att skydda barnet från att den känsliga informationen ska läcka ut.
Då är frågan vem som egentligen har barnets bästa i åtanke; familjen, vars destruktiva beteende lett fram till denna situationen, eller socialsekreteraren, som är beredd att ta enorma mängder stryk för att barnet ska få chans till ett bättre liv?
Tack för att du läste dagens inlägg.
varsågod!!
SvaraRadera