Enligt Emile Durkheim erbjuds man två alternativ som individ.
Alternativ 1 är att följa den redan existerande samhällskonstruktionen vilken lockar med sin konformitet.
Alternativ 2 är att göra det motsatta; att totalt bryta emot samhällskodexen och på så sätt alienera sig från resten av befolkningen.
Redan som liten påbörjas indoktrineringen och i vuxen ålder vet vi att alla som viker ifrån den förutbestämda samhällskonstruktionen är dåliga människor.
Varför vi anser det vara så vet vi inte men det känns ju så solklart.
Om man börja nysta upp trasslet märker man ganska snart att det finns små knutar längs med snöret.
Varje knut representerar en inlärd fördom föregått av en händelse.
Skälet till att du "vet" att det gör ont att lägga handen på en varm platta är att du antingen har gjort det eller för att värmen från plattan i ditt undermedvetna förknippas med fara, solklart! Det visste vi ju alla redan.
Men varför har så många problem att erkänna att deras åsikter är en produkt påtvingad av samhället?
Som djur är vi flockvarelser men som människor med etik och moral förväntas vi även vara individer.
Givetvis måste man ibland kunna slappna av och låta en viss konformitet ta över, mest för att lugna sinne, nerver och tankar.
Men att intala sig själv att man bär på den absoluta sanningen i en värld där man faktiskt inte lär sig någonting själv utan efterforskning är det största självbedrägeri man som person kan genomföra...
Tack för att du läste detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar