Inom liberalismen förespråkar man autonomi (rätten att bestämma själv).
Men dagens aggressiva marknadsliberalism ger ett varningens finger gällande autonomins förhållande till det kapitalistiska levnadssättet.
Människan har utvecklats till en varelse med ett vetenskapligt förstånd.
Genom att placera sin hand på en varm spisplatta lär man sig att inte göra om det och efter att ha rört en kall spisplatta drar man slutsatsen av att händer och spisplattor inte är en bra kombination när de sistnämnda är uppvärmda. Ett vetenskapligt sätt att se på något, hos barn, vanligt förekommande.
För en person som aldrig haft tillgång till spisplattor är det hela inte lika självklart. Denne kan genomföra samma "vetenskapliga undersökning"(!) i vuxen ålder, men huruvida gärningen får individen att skämmas eller inte har att göra med omgivningens inställning till solipsism.
Genom en empatisk förståelse av solipsismens innebörd kan man se situationen för vad den är. En individ som aldrig lärt sig om ett specifik område behöver inte nödvändigtvis vara mindre intelligent än en person som länge haft vetskap om samma område. Deras uppväxt har påverkats av olika faktorer vilka fått dem att möta olika hinder och kunskaper, händelseförlopp som summerar de personer de blivit.
För att som art nå så långt som möjligt samt nå maximal kapacitet, torde inte människorna, med alla sina egenheter, arbeta tillsammans?
Marknadsliberalismen förespråkar individualistisk darwinism, något som kan ses som ett problem då en varelse med empatisk förmåga riskerar att förlora denna om beteendet inte främjar individens framgångsmöjligheter (exempelvis om individen är tävlingsinriktad).
Om en situation uppstår längre fram i tiden där varelsen måste arbeta tillsammans kan ett sådant inlärt beteende sätta käppar i hjulet.
En objektiv samt empatisk vördnad inför solipsismen är ett måste för att den autonomiska idén ska fungera.
Utomstående faktorer (som pengar, religion o.s.v.) infekterar den autonomiska idén. Självbestämmande bör baseras utefter en grundläggande förstående för andra personers tidslinjer och de sätt dessa skiljer sig från den egna samt hur de egna besluten påverkar andra och den egna personen. Förståelse för dessa faktorer skapar en ekvation där individen sedan kan fatta ett beslut efter det svar denne ges.
Ex. "Person X" + "Händelse A" = "Händelse B"
Händelse A skapas av förstapersonen, Person X är här en utomstående. Beroende på faktorer kommer Person X att reagera på olika sätt på Händelse A vilket gör att Händelse B innehåller oändligt med möjligheter. Men genom att se på tidigare händelser i Person X liv så ökar sannolikheten för specifika utfall under termen Händelse B. Vad förstapersonen bör eftersträva är bästa möjliga utfall för båda parter, något som paradoxalt nog kan göra ekvationen värdelös om det inte går att finna någon lösning där utfallet skapar en positiv korrelation för båda parter. Summan måste bli 50/50 för att ekvationen ska förklaras giltig.
Genom att introducera utomstående faktorer (likt de som tidigare nämnts) omöjliggör man en 50/50 summering då dessa faktorer äger ett individuellt värde.
En faktor som för Person Y kan anses ha stort värde kan för Person Z vara värdelöst, vilket är resultatet av individernas psykologiska och fysiologiska historik.
Genom en ökad förståelse för människans grundläggande natur samt hur vi påverkar/påverkas av våra medmänniskor ökar vi också möjligheten till ett total-libertarianskt samhälle.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar