Vi lever i ett samhälle där människors möjligheter till viss del regleras av den familj/sociala grupp de föds in i. Inom exempelvis sociologin är det mer eller mindre vedertaget att individer med ett större ekonomiskt samt högt socialt kapital har betydligt större möjligheter att uppfylla sina mål än de individer som brister i de samma.
En studie av Högskoleverket tyder på att endast två av tio universitetsstuderande kommer ifrån så kallade "arbetarhem". Men vad säger detta egentligen om de möjligheter man egentligen har?
Inte särskilt mycket. Att studera på universitet eller högskola är inte endast få förunnat, alla ges möjligheten. Om det sedan existerar en samhällsparadigm utefter vilken man anser sig "lämplig" eller "olämplig" för högre studier har endast att göra med den inställning man har till omvärlden. Återigen väljer jag att hänvisa till Thomas-teoremet: individer som bestämmer sig för att det "är borgerligt med en högre utbildning" eller att man "inte är smart nog för att plugga vidare" kommer begränsa sin verklighet efter denna övertygelse. Det innebär inte att det skulle vara sant ur ett objektivt världsåskådnings-perspektiv, bara att individen själv smällt upp barriärer kring dennes nuvarande livssituation.
Barriärer av detta slag kan vara svåra att riva ner men likt alla varelser som lever inom sådana begränsningsområden tär det psykiskt på dem. Allt eftersom tiden går distanseras man ifrån verkligheten djupare ner i den egna "verkligheten". I detta fall blir "universitets-" eller "högskolestudier" begrepp med negativ innebörd, just för att man självt beslutat sig för att de inte fyller någon funktion.
Man anser att det är värdelöst att utbilda sig inom psykologi: "de tänker ju bara på snusk allihop", och generaliserar en hel vetenskap utefter en person som levde för snart ett sekel sedan! Eller så tycker man att den som önskar följa sin dröm om vidareutbildning "försöker göra sig märkvärdig".
Men varför bryr man sig om andra personers göromål? Nu kommer slutklämmen, den där som kommer få några av er att glädjas och känna igen det, men som kommer att göra andra helt vansinniga och arga.
Det vanligaste skälet till att man känner irritation utav andras göromål är att man avundas dem.
Ett sådant påstående kan anses vara kvasi-vetenskapligt då det - per automatik - använder sig av stödteorem för att överleva. Med sådana menar jag att de individer som bestämt hävdar att de inte är avundsjuk på någon antingen vägrar erkänna det på grund av princip eller missar den större bilden. Det behöver inte vara den specifika händelsen de är avundsjuka på utan kan istället vara ett särskilt karaktärsdrag som exempelvis att personen är utåtriktad, intelligent, vältränad, ambitiös, vetgirig m.m.
Ta gärna med det i ryggsäcken till de gånger du möter en individ som gör dig irriterad och fundera då på: "vad är det med mig som gör att jag irriteras av den här personen?", och "hur kan jag ändra på detta?"
För man vill ju må så bra som möjligt, så ofta som möjligt, eller hur?
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar