Det tycks som om genus börjar bli alltmer accepterat att diskutera, samt forska kring. Det sistnämnda är särskilt viktigt för att skapa sig större förståelse för de eventuella skillnader som kan existera mellan kvinnor och män. Skillnader som än så länge i majoriteten endast tycks bestå av hur våra kroppar är konstruerade på utsidan. De flesta av oss har hjärtat och hjärnan på samma plats i kroppen.
Vad som skiljer könen åt utöver dessa fysiologiska aspekter menar vissa helt kan knytas till samhällsnormer. De kvinnor som är mindre bra på att köra bil är inte det på grund av sitt kön, lika litet som de män vars begränsade kunskaper i köket gör dem till olämpliga kockar är det. Det handlar om vad man fått lära sig under sin tid på jorden.
Men det är svårare att säga emot rapporter om att män generellt sett skulle vara våldsammare än kvinnor då de - utifrån dagens samhällsparadigm - anses överrepresenterade i brottsstatistiken.
Amy Wharton talar om en möjlig orsak till detta (Wharton 2012, kap 2 s. 44), vilken går öppnar för teoretiska resonemang á följande art:
Pojkar växer liksom flickorna generellt upp med sin moder närmast, vilket inte nödvändigtvis är särskilt underligt då man kan anses dela ett annorlunda band till sin mor, än sin far.
Vad som skiljer flickor och pojkar åt är att de vid en punkt i livet börjar tyngas ner av de samhällsnormer som gäller för deras kön. Där det är godkänt för flickor att fortsätta ty sig samt ta efter sin mor förväntas pojken börja ta efter sin far. Detta efter att pojkens emotionella förståelse grundar sig från den information/"upplärning" denne erhåller av sin mor, vilken oftast har tagit större del i barnens uppväxt än fadern. Inte alltid, men ofta.
Vissa teorier rörande detta uppbrott menar att det uppbrott infaller ungefär samtidigt som pojkarnas hormoner börjar göra sig påminda, ungefär mellan 10-16 år. Uppbrottet skapar ett trauma hos pojkar. Detta trauma leder till osäkerhet vilket i sin tur kan leda till ett aggressivt utåtriktat beteende. Att hela ett sådant trauma är troligen svårt, vilket skulle kunna leda till att män istället tenderar anamma sådant beteende, mer än kvinnor, under sin resterande levnadstid. Då denna transition troligtvis sker för majoriteten av männen skapar det i sig en samhällsinstitution/-norm.
Durkheims diskussion om unga mäns tendens att ta självmord skulle också den kunna anknytas till teorin, liksom de undersökningsrönn som visar att länder med stort antal män mellan 20-30 äger större risk att utsättas för revolution eller politiska kupper än motsatsen.
Kanske är det så att nyckeln till mäns våldstendenser kan anknytas till detta uppbrott från modern. Likaså kan osäkerheten inför det manliga känslolivets plats i samhället - män anses på många håll uppvisa en kallare attityd till sin omgivning - härstamma härur.
Samhällsnormer påverkar oss alla. De normer jag räknat upp härovan, tillsammans med många fler samt det traumatiska uppbrottet mellan mor-och-son som redogörs i texten ovan, bör samhället se över de normer som existerar för män, samt se till att transformationen från "mammas lilla pojke" till "den starke mannen" sker med mindre friktion för att på så vis minska på det psykologiska trauma män erhåller i deras plötsliga samhällsomställning. Först då kommer troligtvis mäns våldstendenser att minska, och då har vi tagit ett stort kliv i jämlikhetsfrågan. Orättvisa maktstrukturer hör ju som bekant ihop med bland annat aggression och osäkerhet.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar