"Alla ska inte ha rätt till yttrandefrihet!"

När jag talar med människor om Sverigedemokraterna drar man ofta till med "yttrandefrihets"- och "demokrati"-korten. De menar att att SD har precis lika stor rätt att höras som vilket annat parti som helst då de är folkvalda.
Vissa säger att man genom argumentation och diskussion kommer att ge en rättvis bild av SD, med följden att deras väljarskara kommer minska till antal.

Jag håller med om att de ska bemötas med argumentation och diskussion, dock ringer påståendet om att "alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, hur frånstötande den än är" väldigt illa.
Nej! Alla ska inte ha rätt att uttrycka sin åsikt, om det är så att åsikten syftar till att förtrycka eller skada någon annan människa eller dennes integritet. Särskilt inte om man endast går utefter personliga åsikter! (Inte för att det sistnämnda gör någon egentlig skillnad.)Grovdragna exempel för att förtydliga vad som händer om "alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, oavsett hur frånstötande den är":
- Nationalsocialister och rasister tillåts skälla ut invandrare/de som kan antas vara invandrare på gatan endast för att deras hy har en annan nyans eller för att de - i nationalsocialisterna/rasisternas ögon - kopplas ihop med "problem".- Öppnar vi upp för det i samhället ger vi rätt till arga gubbar/tanter att skälla ut småbarn för att de gråter/skriker- Näthatare, mobbare och andra missdådare tillåts fortsätta ostörda med sin "verksamhet": att hata och psykiskt misshandla andra människor.
Så nej, alla ska inte "ha rätt att uttrycka sin åsikt, hur frånstötande den än är".
Det pågår en samhällsdebatt om huruvida SD:s politik egentligen kan placeras under skydd av yttrandefriheten eller om dessa element bör klassas som "hets mot folkgrupp", vilket i Sverige är straffbart. Efter "järnrörsligan"-filmen, diverse spekulerande twitterinlägg samt att man vid flertalet tillfällen ertappats med feltolkad - eller möjligtvis felaktigt presenterad - "fakta" tycks det väga allt mer åt det sistnämnda.

Om vi återgår till argumentet för att bemöta partiet under ordnade former kan man se till forskning gjord rörande domedagssekter vars domedagsdatum löpt ut. Då ett sådant datum passerat tycker man att medlemmarna bör ta sitt förnuft till fånga och lämna sekten, men i flertalet fall godtar man bara ett nytt datum eller fortsätta leva vidare - kvar i sekten - med endast små förändringar i agendan och eventuellt någon ny premiss (Festinger, 1956). Vissa forskare menar att vi av naturen är benägna att dyrka/underkasta oss någonting "högre".
Att påstå att det skulle existera en naturlig korrelation mellan att bli motbevisad och att som en följd av detta ändra sitt förhållningssätt till omgivningen är därför inte ett argument lika säkert som det kan tyckas vid första anblicken.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.