Ut med livskvalitén och in med vinstintresset!

Ni som följt bloggen under en längre tid har säkert märkt hur den "röda tråden" skiftat färg, form och - inte minst - fokus mellan perioder. Jag vill dock återigen framställa mitt intresse för att särskilja mellan objektivism och subjektivism i den grad det är möjligt. Inom vissa områden är nämligen detta oerhört svårt, på gränsen till omöjligt.
Ett återkommande tema i mina tidigare texter är det monetära systemet, ett ämne som väcker oerhört mycket känslor. "Cash is king" hävdar vissa förespråkare, medan den andra sidan istället talar i termer som "blodspeng" eller "slaverilön" vilket inte lämnar mycket tolkande till övers för andra i något av fallen. Eller kanske litet mer i det första.

Jag har fått höra utav många i min omgivning att pengar är någonting vi måste lära oss leva med, att ett samhälle stöttat på det monetära systemet är framtiden. Förespråkare av marknadsliberalism tenderar åberopa Darwinism. Vad det har med frågan att göra har jag inte en aning om då Darwin menade att den med bäst förmåga att anpassa sig skulle stå som segrare. En Darwinistisk syn på det monetära samhället kontra ett samhälle utan valuta vore snarare att hävda att den som klarar den transitionen bäst, står som vinnare i det Darwinistiska spelet.
Nej, marknadsliberalismen har inte vuxit fram ur social evolution. Snarare handlar det nog om ett idogt slit av människor som önskat sig en högre position i samhället samt möjligheten att sätta sig över andra, alternativt slippa arbetet men ändå erhålla stor förtjänst.
För dig som lyfter på ögonbrynen, häpnar eller tappar din kopp te i marken av förskräckelse över detta uttalandet ska jag här redogöra kort för historiken bakom dagens marknadsliberalism…

De filosofer vi håller så högt i dagens samhälle, Aristoteles och hela gänget, ansåg det vara fult att arbeta. Men de åt gärna av den mat bönderna slitit ihop. Man skulle kunna kalla dem för dåtidens aristokrater, om än med vissa förbehåll. Men det fanns något som var än fulare än att slita för brödfödan och det var att upplåta sin tid åt någon annan; att arbeta för någon annan. Arbetsledare och de arbetande ägde vid denna tidpunkt väldigt låg status.
En tid förflöt, saker hände, kristendomen slog igenom som Ranelid i Melodifestivalen: alla började snacka om det! Och precis som med Ranelids bidrag slog det fäste i samhället, till stor del på grund av skrämseltaktik.
När religionen växte till sig tyckte vissa att man skulle få göka med skydd medan andra tyckte att det var det värsta de hade hört! Så skapades protestantismen och katolicismen. (Jo, givetvis var det en hel del annat också men det tycks ju vara detta folk känner till som primär anledning.)
Protestantismen växte sig starkare, det verkade som att de flesta tyckte att det var ganska trevligt med litet kuttrasju utan att behöva tänka på att leta ny lya vartannat år. I samband med att religionen etablerades behövde kyrkan och dess högmän rättfärdiga sina - monetära - "behov" varpå det inarbetades att det nog var rätt schyst att få tjäna litet kosing vid sidan av.
Industrisamhället kom och helt plötsligt fick alla möjligheten att tjäna pengar för att även tillgodose sina egna behov. Dock fanns de som gärna ville ha litet mer av kakan, som började erbjuda möjligheter att, i utbyte mot viss del av arbetarens förtjänst, erbjuda ett arbete med framtidsutsikter. När tillräckligt många var på den idén föddes arbetarsamhället som vi har det idag: arbetare och arbetsledare.
När arbetsuppgifterna blev fler segregerades människor från varandra. Nu var man inte längre jordbrukare, länsman, direktör etc. Nu kunde man vara datachipkonstruktör, elektronikansvarig på El-Giganten, telefonförsäljare av strumpbyxor för välväxta kvinnor ifrån Gällivare, eller medium som spår i kaffesump med annons i Expressen.

Med sådana skillnader mellan människorna kvarstår bara en gemensam nämnare: att vi är människor! Och vad är det enda vi gemensamt kan hålla högt, som vi alla delar? Jo, den mänskliga kroppen och egenrätten till den. Men vi tappade något på vägen. Empatin.
Där det i dagens samhälle borde handla om "rätten till livskvalitet" har det istället kommit att handla om "rätten till arbete".
Nu är det valår, partierna skanderar att "Fler företag ger fler jobb", "Ett eget jobb är viktigt" och att "Arbetskraften lyfter Sverige". Men vart är rader som "Ökad social trygghet ger välbefinnande", "En egen bostad är viktigt", eller "medmänsklighet lyfter Sverige"?

Mänskligheten kan överleva utan ekonomin, ekonomin kan inte överleva utan mänskligheten.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.