Samtidigt skäms jag över att jag gör det.
De flesta tycks vilja leva sina liv fria från bekymmer och besvär, men tvingas ändå ständigt in i situationer där de under dunkla hot tvingas fatta beslut de egentligen inte ska behöva ta.
Samtidigt väljer de att ta besluten för att undvika fortsatta besvär; "bättre få det överstökat" inte sant?
I det samhälle vi huserar kvävs vår potential så till den grad att vi snart inte längre bör kunna kalla oss "mänskliga".
Kontakten med våra känslor försvinner i och med att "manligt och kvinnligt" bilden (trots en tidigare nedåtgående trend) tycks ta fart igen (personlig reflektion).
Samtidigt som jag känner att feminister med egalitarianer bör stanna upp och se sig om, se hur mycket de åstadkommit men utan att ge upp kampen för ett jämställt samhälle.
Den starka låga som brunnit tills nu förtjänar nya järn i elden och klappar på axeln för att hålla sig lika starkt brinnande i framtiden.
Människor som ihärdigt står på sig gällande vad "man bör och inte bör göra" borde ta sina tankar ett varv till.
Varför anser ni att man bör bete sig på detta vis?
Vad har fött dessa åsikter hos er?
Att bara vandra vidare i fotspåren av tidigare generationer är att stoppa utvecklingen av varelsen människan.
Vi har kommit underfund med så många underbara saker tidigare, men nu känns det som att vi är på väg att ge upp.
Men varför ska vi ge upp nu när vi kommit så långt och fortfarande har så mycket att upptäcka om världen, varelserna vi delar den med och inte minst oss själva?
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar