Manlig feminist

Idag har jag inga problem med att kallas feminist, men det hade jag för ett tag sedan.
Vad som fick mig att ändra åsikt var ett antal personer som lugnt och sansat resonerade kring varför jag borde kalla mig för det, alternativt inte bry mig om att andra sätter den stämpeln på mig.
När vi först började diskutera ämnet var det svårt då dessa personer inte var de enda som anslöt till debatten. Majoriteten av inläggen handlade om hur jag antingen "stöttade patriarkatet", att jag var blind, vägrade inse sanningen eller helt enkelt dum i huvudet. För att kunna genomföra en rättvis debatt krävdes således att oseriösa inlägg sållades ut till förmån för de som på riktigt önskade debattera utan att hänge sig åt härskartekniker och översittarfasoner.
Det tog inte särskilt lång stund innan de mer genomtänkta resonemangen hade vunnit över mig till deras sida. Inte för att jag lätt ger mig i diskussioner eller debatter utan för att argumenten var bra. Riktigt bra!
Och jag lever efter devisen att en åsikt som tycks bättre än en tidigare invand bör överta dennes plats.

Så har jag kallat mig feminist i ett par månader nu.
Innan den psykologiska transformationen ägde rum tyckte jag precis som många andra runtomkring mig att man ifrån feminismens sida "blåste upp" saker och ting, det tänker jag inte sticka under stolen. Men så snart jag anammade tankesättet uppdagades synsätt och hierarkier jag inte tidigare lagt märke till. STOPP!
Nu stannar säkert flera av er upp och funderar på att klicka ner sidan. Varför då?
Jag kommer inte att propagera för att alla måste hänge sig åt feminism, men kontentan i meningarna ovanför är att det var saker som var osynliggjorda för mig tidigare. Idag består nyfikenheten i vad det är jag fortfarande inte vet om men som kommer vara solklart om ett halvår.

När det idag debatteras feminism så väljer jag att göra det på samma sätt som de människorna som lugnt förklarade begreppet i den diskussionstråd som omnämns i början av dagens inlägg. Detta har bidragit till ökad förståelse hos opponenter samt uppkomsten av diskussioner som de kanske aldrig skulle haft.
Men när man bekänt färg i frågan får man utstå smädelser och kränkande kommentarer, såväl av utomstående som individer av samma åsikt. Antingen har de "arbetat längre med frågorna" eller så kan jag "aldrig förstå dem för att jag inte har samma kön", och visst, absolut! Ingen kan förstå någon annan människa och ett samhällsproblem såsom detta påverkar en hel grupp individer. Vissa av dessa individer väljer att se problemet och ta upp frågan, andra bryr sig inte om det.
Men det gör litet ont varje gång jag ställs till svars för vad oppositionen tycker på grund av mitt kön. Och med den kommentaren öppnar jag upp för kommentarer som syftar till att nedvärdera och genast placera mig i "kränkta vita män" kategorin. Men så klart inte av alla.
Vissa väljer att lyssna på vad jag har att säga och förstår att mitt arbete för ett jämställt samhälle inte påverkas av mina egna upplevelser av de mest radikala sympatisörerna utan av mitt engagemang för frågan. Jag är feminist, propagerar för jämställdhet och kommer inte bli mer feminist för att någon spyr sitt missriktade hat mot mig. Detta inlägg handlar bara om min första tid i arbetet...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.