En individs ingrupp är den man önskar förknippas med. För att en ingrupp ska bestå krävs en motpol, d.v.s. en "utgrupp". Utgruppen är de personer som på ett eller annat vis motsätter sig ingruppens normer. När exempelvis en grupp människor möter en annan grupp uppstår ett "vi-mot-dom"-tankesätt. Ju längre ifrån varandra - ex. fysiskt, psykologiskt, geografiskt - grupperna befinner sig, dess mer ökar risken för att man börjar generalisera om dessa likt man idag gör i västvärlden gällande samhällen i mellanöstern, Afrika och Asien. Men in- och utgrupper behandlar inte bara nationalitet utan även ämnen som klass, kön, intressen m.fl.. Grupperna kan vara små eller stora, begränsas till en liten ort, en stad, en nation eller sträcka sig över hela världen. Nivån av utgruppens demonisering bestäms till viss del av ingruppens storlek. (Detta betyder dock inte att man måste använda sig utav nedvärderande retorik för att sammanbinda en grupp.) En större grupp kräver också en större anledning till att hålla samman. Någonting som överstiger den friktion som kan uppstå mellan gruppens medlemmar. Ju fler medlemmar dess större risk för friktion inom det egna ledet.
Även om ingrupper och utgrupper återkommer inom politiken önskar man vanligtvis som politiskt engagerad vinna över individer till den egna politiska banan. Flertalet folkvalda svenska politiker tycks däremot idag vara nöjda med sin position. Istället för att ägna sig åt debatt och öppna diskussioner väljer man att nedvärdera sina motståndare samt inte ge svar på de frågor som ställs, varesig av väljarna eller oppositionen. En skicklig retoriker kan däremot använda sig av de negativa aspekter oppositionen presenterar gentemot denne. Ett exempel är Barack Obama. Oppositionen spred budskapet att han endast arbetade med den svarta befolkningens intressen i åtanke. Istället för att påbörja en direkt pajkastning i frågan valde han istället att konfrontera påståendet. Rakt på! Han förklarade att han var för jämställdhet och skapades sig tilltro genom etosargumentation (personlig karaktär). Obama hade nämligen såväl afrikansk som europeiskt ursprung. Hos många släppte misstron som skapats av oppositionens budskap. Genom att uppträda som öppen skapade han trovärdighet hos väljarna, men också nyfikenhet inför hans budskap. "Change!", skanderade man på gator och torg i USA. Utifrån det tidigare politiska missnöjet i landet var det inte särskilt svårt att samla människor kring slagordet och presidentkandidaten så snart man lagt oppositionens rasargumentation åt sidan.
Vad som är intressant i texterna ovan är människans återkommande önskan om att få ingå i en grupp. Mindre grupper är vanligen för vardaglig socialisation medan de större kan tänkas fyller ett mer existentiellt syfte. Att endast ägna sig åt det förstnämnda riskerar individuell stagnation då man aldrig utvecklas eller finner ett riktigt syfte med tillvaron. Men samtidigt kan detta också bli syftet med tillvaron. Personen ifråga kanske alltid är festens medelpunkt, har en uppskattad komisk tajming eller har koll på den senaste musiken. Frågan som då istället uppstår är: vad händer med personen om resterande gruppen "växer ifrån" beteendet? De andra börjar studera, gifter sig, skaffar barn och orkar inte längre med festlivet. De lämnar var och en gruppen för en annan ingrupp. När en ingrupp tillintetgörs försvinner också dess syfte.
De individer som väljer att ägna sig åt den sistnämnda av de två finner en större mening med livet. Man sällar sig till en övertygelse istället för en "fysisk" gruppering. Om en närstående individ närmar grupperingen har man fortfarande flertalet bekanta som fortfarande är hängiva följare av den. Ur positiv mening skapar detta en säkerhet hos individen. Genom att hålla sig till tron finns det människor som känner solidaritet med denne. Livet utan tro kan därför ses som osäkert. Och väldigt få människor uppskattar osäkerhet utan önskar ett tryggt liv där de vet vad som kommer att ske inom relativt rimliga ramar.
Inom de båda uppstår problem om individen väljer att socialisera utanför ingrupperna. Då en ingrupp bygger på att distansera sig ifrån andra - troligtvis på grund av misstänksamhet och osäkerhet - skapar ett sådant beteende osäkerhet också emot den person som motsätter sig gruppens normer. I mindre grupper kan ett sådant beteende göra att individen blir alienerad, ignoreras av gruppmedlemmar eller helt enkelt utesluts ur gemenskapen. I större grupperingar väljer man troligtvis att tala med individen om detta innan den utesluts för att ge denne chansen via ett socialt val. I mindre grupperingar räds individerna istället möjligheten att gruppen vid minsta turbulens ska upphöra varpå man väljer att kvickt utesluta en icke-normföljande individ för att behålla stabiliteten. Detta kan skapa oro och osäkerhet hos den exploderade individen, inte minst till följd av att denne inte fått någon anledning till exkluderingen. Med rädsla för att själva drabbas av exkludering ifrån gruppen - eller att utsättas för ett socialt mord - väljer kvarvarande medlemmar att inte berättiga denne till en sådan utan uppträder istället som om inget särskilt hänt. Vilket det heller inte gjort, i deras värld.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar