Den värld vi lever i kan uppfattas på olika sätt. Vissa lyfter fram orättvisor, andra lyfter fram möjligheter. När människor ifrån sådana motpoler diskuterar tenderar viss turbulens uppstå på grund av deras skilda världsbilder. Vem har egentligen rätt?
Individers värderingar, personliga historik samt möjligheter begränsar deras förmåga att intressera sig för olika ämnen. En person med gott ekonomiskt kapital har exempelvis möjlighet att ägna sig åt filantropi i annan utsträckning än någon med stramare dito. Den med stramare dito väljer kanske att ägna sig åt någon annan fråga som bär vikt för denne. Då exemplet handlar om ekonomiskt kapital skulle sådan inriktning kunna handla om orättvis fördelning av ekonomiska resurser samt hur detta möjliggör ett klassamhälle. Om den sistnämnda individen anser att ett sådant samhälle existerar.
Sociologen William Isaac Thomas presenterade en teori som idag går under namnet "Thomasteoremet". Teorin lyder: "om folk definierar situationer som verkliga så kommer de att vara verkliga i sina konsekvenser". Abstrakt förklarat: om någon äger en viss övertygelse formas dennes bild av omvärlden efter detta.
Som exempel kan vi lyfta de individer som är övertygade om att alla poliser är onda. Då de hamnar i interaktion med en polis kan deras kroppsspråk, tonfall, omedvetna rörelser/ryckningar m.m. göra att situationen blir mer hätsk än vad den från början var. I detta fall kan polisen uppfatta att personen har någonting att dölja eller kanske att den är påverkad av någon substans varpå denne frågar ut personen om detta. Den utfrågade personen påbörjade interaktionen med den förutfattade meningen att polisens mål är att utöva makt över andra vilket leder till att denne uppfattar polisens agerande som nedvärderande och hotfullt. Chansen ökar att personen känner sig inträngd varpå reptilhjärnan gör sig påmind. När en individ känner sig trängd vad händer då? Jo, man slår tillbaka med det man har.
Personen möter polisen på det sätt denne känner är nödvändig. Lyckas personen lägga band på sig själv slutar interaktionen ganska snart med resultatet att dennes bild av polisstyrkan som en "översittargrupp" cementerats ytterligare. Om personen inte har den disciplin som krävs för att lägga band på sig ökar risken att den tar till hotfull konversation eller i värsta fall våld varpå polisen enligt samhällesnormen har rätt att ingripa. Återigen cementeras personens övertygelse om poliskåren som en "översittargrupp".
Frågeställningen som lyfts ovan är just: vart ligger den utlösande faktorn i interaktionen ovan? Håller sig personen lugn i interaktionen bör det rimligtvis inte uppstå någon konfrontation. Och även om det gör det, kan man verkligen göra en generalisering av en hel yrkeskår utefter en persons agerande?
Teoremet går även att knyta an till människor som engagerar sig politiskt, religiöst eller på annat vis. Den som propagerar för rättvisa i samhället har troligtvis lättare att se orättvisor än den som inte gör det. Om detta har att göra med att denne "sänker ribban" eller om den som inte ser det ignorerar dessa är dock oklart.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar