Alla har vi mött dem. De där personerna som aldrig har fel eller alltid är ett offer oavsett situation. Enligt dem själva har de rätt att uttrycka sig hur som helst, det är ju inte deras fel att de beter sig så. Människor i deras omgivning som påverkas av deras beteende tar de ingen större notis till. De tycks sakna empatiförmåga. Inte rörande sig själva. I själva verket riktar de den lilla bit av empati de rår över mot sig själva. Varför? För att enligt dem - medvetet eller undermedvetet - är det ingen annan som gör det.
Bekräftelseteorin kan beskyllas för att vara omöjlig att falsifiera då den använder sig av stödteorier. Den filosofiska diskussionen rörande denna är dock huruvida den ändå inte kan överstämma relativt väl med omgivningen.
För dig som inte är bekant med bekräftelseteorin utgår den från antagandet att varje människa handlar efter sitt eget bekräftelsebehov. Individens behov av bekräftelse etableras i unga år, exakt hur det framställs kan diskuteras. Det barn som erhåller stor del positiv uppmärksamhet av sina föräldrar, och av andra personer i sin omgivning kan antingen komma att kräva samma mängd uppmärksamhet i vuxna år, eller erhålla en social-egoistisk "mättnadskänsla".
Att individen "kräver" samma uppmärksamhet då den blir äldre är inte nödvändigtvis något den är medveten om. Utifrån dennes världsbild finns inget abnormalt med behovet.
Ämnen där en person med ett högt bekräftelsebehov överträffas av andra anses äga mindre värde än de ämnen där personen själv anser sig framgångsrik. Exempelvis på detta är då en politiker som inte äger intresse för skolväsendet önskar minska resurserna för detta till förmån för sitt eget intresseområde.
En person med starkt bekräftelsebehov tenderar även ta det mesta personligt istället för professionellt. Ifrågasätts individens resonemang utgår individen från att kommentaren är riktad mot denne istället för argumentet. Detta får individen att tycka synd om sig själv, samt gå till motattack mot sin - troligtvis helt paffa - opponent, vilket fungerar som en sorts psykologiskt försvar. Opponenten blir förvånad över att få ett såpass aggressivt gensvar och svarar genom att - även den - gå in i försvarsställning. Eller så lämnar denne interaktionen varpå den förstnämnda individen anser sig ha "vunnit" en diskussion som egentligen aldrig ägt rum. På så sätt cementeras tanken om den egna suveräniteten hos den bekräftelsetörstande individen.
En person med starkt bekräftelsebehov har som tidigare nämnt troligtvis inte någon aning om det själv. Denne intar en defensiv position mot omvärlden och ser inga problem hos sig själv utan endast hos andra. I den bekräftelsetörstande individens ögon är denne en martyr i en värld där den står själv emot alla andra, vilka drivs av egoistiska mål. Detta leder så klart till att denne blir oerhört svår att diskutera med då den anser sig redan äga definitiva svar på alla frågor, att oppositionen inte har det, samt att den har rätt att bete sig/uttrycka sig precis hur denne vill då "felet ligger hos andra" som inte ser det denne ser. Egentligen handlar det bara om en falsk självbild som summerats utifrån dennes egen osäkerhet. Och en falsk självbild håller sällan upp i det långa loppet.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar