Den rätta övertygelsen

I dagens samhälle kan det vara svårt att välja, vi möter ju konstant så många olika alternativ. När man börjar skärskåda dem upptäcker man saker man håller med om och saker man aldrig skulle kunna hålla med om. Men vem orkar med sådant? Då är det väl bättre att bara "haka på".

Vissa människor har övertygelsen att individerna måste kontrolleras av en övre suveränitet för att inte social anarki ska uppstå. Denna suveränitet erhåller ett "socialt kontrakt" av folket där det går med på att erkänna dennes auktoritet. På så vis erhåller exempelvis staten sin legitimitet, liksom polis, militär, den juridiska sektorn med flera. Varför antar man då att människor behöver styras på sådant vis?
En del statliga förespråkare menar att människan är osäker och egoistisk i sin natur. För att bibehålla ett fungerande samhälle måste individerna därför styras av en grupp som representerar det allmänna intresset. Vad som talar emot statlig översyn är exempelvis fall runtom i världen som påvisar statens otillräcklighet eller anti-empatiska förhållningssätt och där individer, trots hot om livet, vågat säga emot; Raoul Wallenberg under andra världskriget, Bradley Manning som läckte ett brutalt videoklipp där USA's lufttrupper mördar civila eller de journalister som bekräftade att Carl Bildt läckt statlig information till USA.
För att ett statligt styrt samhälle ska fungera tvingas individerna infinna sig i den mekaniska solidaritet ett sådant samhälle vilar på. En individ kan då inte längre fritt välja sitt arbete, sin bostadsort eller sitt umgänge utan förpassas dit den föds eller placeras av staten.

Andra människor menar att individen är god och att statlig kontroll syftar till att bromsa individens egentliga potential. Om människor inte kontrolleras kommer de att utvecklas såväl moral-rationalistiskt som framgångsrikt. Vad som talar emot detta är de begränsade resurser vi äger i världen. Om de ekonomiska resurserna är begränsade går det inte att skapa fler sådana resurser utan att påverka värdet hos de redan existerande. Om antalet ekonomiskt framgångsrika individer ökar måste man - för att inte tvingas kräva resurser utav de som redan har - skapa nya ekonomiska resurser för att erbjuda de "ny-framgångsrika". Då detta görs minskar som sagt värdet på de redan existerande ekonomiska resurserna varpå de som inte lyckas nå framgång distanseras ytterligare ifrån de som når framgång. Ett extremt klassamhälle uppstår.
För att ett samhälle byggt på kapitalistisk marknadsliberalism ska fungera krävs att majoriteten (folket, "arbetarna") godkänner en mindre resurstilldelning än minoriteten (chefer, VD, regeringspolitiker m.fl.). Detta då inte alla kan "lyckas" i ett sådant samhälle där positioner kraftigt begränsas högre upp i samhälle hierarkin.

Det finns givetvis betydligt fler sätt att leva i ett samhälle än de två ovan, men dessa i relation till varandra tycks vara vad som är på tapeten för majoriteten jag debatterar och konverserar med idag.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.