Jag väljer därför att ta tillbaka min absolutiska övertygelse. Då jag själv inte förespråkar absolutism måste jag här medge att jag med detta inlägg så att säga "trampade i klaveret". Självklart går det bra att kalla mig feminist då begreppet egalitarism bäst finner sig i en annan diskussion.
Som en person uttryckte det: "om jag diskuterar SD är jag antirasist, om jag diskuterar löner är jag feminist/då behöver jag inte dra till med det enorma begreppet egalitarist, utan tar det som verkar vettigast i sammanhanget".
I framtiden när jag diskuterar frågor inom ett ämne kommer jag istället att nyttja den term som passar ämnet som diskuteras.
Tack till Dig som läser detta, och tack till alla de underbara människor som deltog i gårdagens debatt.
Jag vill inte att andra personer ska referera till mig som "feminist" såvida inte detta är absolut nödvändigt för att skapa förståelse i ett referat.
Detta betyder inte att jag ser ner på den som väljer att kalla sig feminist då det viktigaste för mig är den sociala kampen och inte namnet...
Personligen tycker jag inte om ordet "feminism" då det ringer illa ur lingvistisk synpunkt. Vad äkta feminister försöker att åstadkomma är dock något jag värderar och stöttar till fullo, så länge det inte innebär att någon annan förlorar rättigheter. Sådan är också min ståndpunkt inom de flesta områden.
Då jag efter tidigare inlägg förstått att vissa tar väldigt illa vid sig av att jag föredrar det politiska epitetet "egalitarism" framför det tidigare nämnda, vill jag återigen tydliggöra att jag inte alls motsätter mig den kamp dessa personer utkämpar.
Ibland blir jag dock fundersam över om det är kampen eller rätten till namnet som ÄR kampen?
Majoriteten av de individer jag känner som kallar sig själva för feminister är väldigt sunda individer som förstår och godtager mitt önskemål om att inte kallas för feminist, troligtvis för att de förstått att kamper för jämställdhet inte handlar om vad man ska kalla sig själv eller sin politiska inriktning, utan att kampen faktiskt går framåt! Då menar jag givetvis inte att den som kallar sig feminist inte arbetar för ett bättre samhälle, det förstår jag att man gör om man väljer att fokusera på jämställdhetsfrågan.
Men handlar inte jämställdhet om att låta var individ uttrycka sin åsikt och fastställa sociala-/politiska epitet i identitetsbyggande syfte?
Nu blir detta så klart en fråga om direkt subjektivitet: anser man att feminism är korrekt lingvistiskt begrepp, eller anser man att så inte är fallet.
Med risk för att låta pretentiös men genom att förstå skillnaden mellan människor och deras världsbild kan man också förstå att en persons åsikt inte behöver innebära något hot mot de egna. Rätten att kalla sig själv för feminist är inte något jag vill förbjuda. Varje människa måste själv har rätt att kalla sig - utefter rimliga grunder - vad den önskar, och jag lägger inga värderingar i det. Som tidigare nämnt är majoriteten av mina vänner som går under epitetet feminist sunda, vänliga och varma människor, som jag tycker om att umgås och prata med. Men jag vill inte kallas för feminist just för att jag känner att det, ur lingvistisk synpunkt, inte känns som rätt benämning på vad jag står för.
Jag hoppas att jag presenterat mina argument på tillräckligt gott sätt men stålsätter mig för de som ändå väljer att missförstå texten ovan genom att för tredje gången förklara att jag inte är emot att individer kallar sig för feminister, jag vill bara inte själv bli kallad det. Individers förmåga att förstå det bygger på att deras empatiska förmåga överstiger deras ego.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar