Människorna som kan allt om allt.

Absolutistiska drag genomsyrar större delen av samhället, såväl politiskt som religiöst.

Det svart/vita tänk epitetet hänvisar till skapar mer problem än lösningar.

"Antingen är du med oss eller emot oss" talar mer om människans förmåga att överdramatisera och skuldbelägga andra, än om vår empatiska förmåga.

Varför skulle ex. min åsikt i en fråga avgöra min ståndpunkt i en annan?

Efter en små-hetsk debatt nyligen fick jag av en observatör frågan "kommer du och den andra personen att slåss när ni träffas nästa gång?". För mig var svaret ett självklart "nej, vi kommer inte slåss" då jag inte anser att en diskussion bör övergå i handgemäng om medverkande parter inte kommer överens. Det är inte första gången jag fått den frågan och jag har konfronterats med individer som önskar orsaka mig fysisk skada p.g.a. mina övertygelser. Vill man bli respektabelt bemött av andra individer är det i min mening ett väldigt underlig sätt att visa engagemang på.

I dagens samhälle bör våld inte användas mer än som en försvarsmekanism. Om en individ på något vis  innebär ett direkt hot mot den egna personen och/eller dennes frihet kan det vara nödvändigt att bruka våld i syfte att försvara sig, men i en diskussion är det väldigt svårt att utgöra ett direkt fysiskt hot då det är ord man växlar och inte knytnävar.

Ett problem som uppstår är då givetvis människors världssyn: vad uppfattar man som hotfullt, vad anser man sig behöva försvar emot?
Valerie Solanas uppfattning om män delas inte av särskilt många, men i hennes manifest utgjorde det manliga könet ett såpass allvarligt hot mot människans existens att det måste kontrolleras och - till viss del - utplånas. En motsatt världsåskådning är att männen på något vis skulle vara överlägsna kvinnor, en idé som också den är bisarr - för mig!

Via relativt objektiv överblick och självkritisk analys kan man också börja förstå att man kanske inte står med alla kort på hand. Utifrån etik och humanistiska värderingar kan man anpassa sin relation till verkligheten, men även här uppstår problematik för...

... vad är egentligen en korrekt värdering?

Har alla individer rätt till sitt liv? Ett "ja" på frågan innefattar ju såväl mördare, våldtäktsmän, pedofiler m.fl. Ett "nej" till frågan kan fortfarande presenteras med diverse förbehåll men ett ja är mer eller mindre slutgiltigt. "Ja, men..." är i detta fall inte en valid formulering.

Är föräldraskap en rättighet? Åter igen är ett "ja" betydligt mer problematiskt än ett "nej" med vissa förbehåll. Anser man föräldraskap vara en rättighet ger man rätt till de föräldrar som utnyttjar sina barn eller utsätter dem för våld, droger eller andra situationer, att skaffa fler barn även om tidigare omhändertagits.

Kan en åsikt någonsin vara fel? Menar man att en åsikt kan vara fel, kan man fortfarande räkna sig som demokratisk? Om andra individers motsätter sig de egna åsikterna, hur kan man egentligen veta att man själv står med någon form av universell sanning om man aldrig levt som någon annan, upplevt det denne upplevt, sett och hört världen ur den personens ögon och öron? Kanske är det så att en åsikts validitet handlar om hur många som gagnas av den i slutänden.

Absolutism är ett av de största problemen vi har i dagens samhälle. Människor förväntar sig definitiva svar från andra individer. Om svaren sedan är korrekta eller inte bryr man sig inte om, det viktigaste är att svaret sammanfaller med egna övertygelser, då duger det gott och väl.

Men man får inte glömma att det finns många människor som också gör det omvända. Som resonerar, diskuterar och håller sig förstående med människans subjektivitet och avstår ifrån absolutistiska idéer. Jag önskar att vi alla kan följa i deras fotspår, lämna vårt gudskomplex bakom oss och återupptäcka samma nyfikenhet vi hade gentemot vår omvärld som barn.

Tack för att du läste dagens inlägg!