Har man inte argument nog att bemöta någon i en debatt kan man istället säga att denne äger ett karaktärsdrag som åhörarna troligtvis inte uppskattar.
Sanningshalten i påståendet är tydligen inte särskilt viktigt då sådana angrepp tenderar differentiera kraftigt från sanningen om de lusläses.
Men hur kommer det sig att vissa individer hellre smutskastar, förnedrar och sprider falska påståenden om andra än erkänner sin egen retoriska dödlighet?
En generellt vedertagen lögn är den om att de personer som hörs och syns mest är de personer man bör följa/rätta sig efter. Detta är en föreställning även de själva - troligtvis - dras med.
Min nuvarande teori är att de individer som aggressivt propagerar för någonting gör detta p.g.a. undermedveten rädsla. En rädsla för att ha fel, att vara ensam i sin övertygelse. Om en annan person inte håller med om de egna synpunkterna går man hellre till angrepp och försöker tvinga på denne sin egen bild istället för att lugnt och sansat förklara varför man tycker som man gör. Kanske beror det på kunskapsbrist, en stark övertygelse, eller rastlöshet?
Oavsett skäl omvänder man inte en människa på detta sätt. Visst, man kanske lyckas få denne att för stunden ställa sig på den egna sidan, men så snart en annan individ dyker upp, som har ett mer spännande synsätt, eller skriker högre och beter sig än mer aggressivt, vad är det då som får den omvände att inte åter omvändas?
Genom att resonera, diskutera och våga ta upp frågor kan man skapa sig en solid grund inom i stort sett vilken tro som helst. Finner man om så bara ett uns av sanning inom någonting är det ändå betydligt lättare att behålla den tankegången än vid motsatt läge. Kanske är det just detta som föder de där arga individerna, de som skriker ut sina åsikter, kallar sina meningsmotståndare för "idioter" eller ännu värre ord. I och med att ingen satt sig ner med dem, låtit dem ta upp sina idéer och tankar i en diskussion, så har de heller aldrig fått möjligheten att utveckla sin debatteringsförmåga. När sedan ett retoriskt eldprov uppstår får de inte grepp om terminologi eller argument, istället far allt detta omkring i en enda stor röra.
Om opponenten börjar bemöta argument med valida motargument man själv inte kan bemöta är chansen stor att man som osäker debattör sakta men säkert målar in sig i ett hörn och börjar känna sig frustrerad över den egna okunskapen, det hårda motståndet. Allt utefter att den egna argumentationen fallerar gör så också självbilden hos en semi-elitistisk individ. Och vad gör ett djur när det känner sig hotat?
Jo, antingen ger det upp - ex. "jag vill inte prata mer om detta"/"äsch, du fattar ju ändå inte" - eller så tar den till alla medel den kan för att försöka ta sig ur situationen, ex. "du är ju dum i huvudet"/"du är ju (gruppering)-fob!", tar till fysiskt våld eller använder sig av andra härskartekniker. Behöver man sätta en social-etikett på en individ, under ex. en debatt, är det troligt att denne egentligen inte faller under den påstådda kategoriseringen.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar