Fluor - när du tänkt färdigt?

Använder du tandkräm som innehåller fluor?

Idag tycks de flesta göra det och det är ju inte så konstigt med tanke på all reklam vi ständigt matas med där tandläkare uppmanar oss att använda just deras ekonomiska sponsors märke, men visste du att det du stryker över tänderna är ett nervgift? Fluor befinner sig gift-mässigt någonstans mellan bly och arsenik...

Innan det andra världskriget var produktionen av fluorprodukter näst intill obefintlig.

Enligt en forskare vid namn Val Valerian skall man under andra världskriget ha adderat fluor till fångars dricksvatten i arbetsläger för att minska deras motsträvighet (fluor påverkar bl.a. hypothalamus (som nämnts i tidigare inlägg)).

Sedan 1945 har man tillsatt fluor i dricksvattnet i bl.a. USA och flertalet konspirationsteoretiker menar att detta är ett sätt att styra befolkningen.

Fluor är skadligt för skelettet då det bildar en hinna utanpå skelettvävnaden.

Denna hinna rubbar tandens konstanta utveckling vilket gör att innanmätet sakta men säkert bryts ned. En undersökning från Harvard University pekar på ett möjligt samband mellan flertalet fall av skelettcancer hos pojkar och just ämnet fluor.
Forskare i New York menar att ämnet kan döda hjärnceller vilket i sin tur kan leda till o-önskade personlighetsförändringar.

Gravida som intar ämnet riskerar skador på sitt foster då fluor påverkar cellutvecklingen.

Den dödliga dosen uppges ligga på mellan 1-5 g för en vuxen men man menar att man uppmätt en dödlig mängd på så litet som 105 mg (en tandkrämstub får innehålla upp till 1,500 promille fluor!).

Som exempel innehåller en tandkrämstub cirka 75 ml tandkräm vilket för enkelheten skulle kunna omsättas i cirka 75 gram.
Denna tub innehåller 1,4% procent fluor (1,400 promille) av 75 gram vilket blir ungefär 1,05 gram!

I de flesta hälsokost-butiker finns det idag alternativ till fluorbaserade tandkrämer.
Om man önskar kan man givetvis fortsätta köpa billig, fluorbaserad tandkräm med risken att i framtiden vakna upp som en grönsak...

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Somliga går med trasiga skor.

Den sista tiden har det gått utför med ekonomin och trots lugnande ord från de politiker vars huvudsakliga arbetsuppgift behandlar just ekonomi tycks denna rullande snöboll bli större för var dag som passerar.


Anders Borg, vår nuvarande finansminister hävdade år 2008 att det inte fanns någon anledning till oro.
Trots att många ifrågasatte hans uttalande menade han att "Vi har en grundläggande stabilitet i svensk ekonomi" och att vi därför inte behövde känna någon osäkerhet inför den pågående världskrisen.
I dagarna har han helt ändrat åsikt i frågan och menar att en "finansolycka" är antågande.
Är det så att Borg inte är mer än en optimist som hoppats att det ska vända, är han ignorant eller har han vetat om detta hela tiden men valt att inte dela med sig av det?
Jag hoppas att det är något av de första alternativen men skulle inte förvånas om det inte vore så.
Även om många olika faktorer pekar på en specifik utgång så verkar det ändå som om politikerna har sista ordet, ty forskare och samhällsvetares arbeten till trots är informationen ändå värdelös om inte politikerna står bakom dem.
Om man redan 2008 hade börjat förbereda Sverige för en finanskris hade vårt politiska styre kanske haft någon plan färdig vid detta laget men som det ser ut just nu står de liksom alla andra beroende av kapitalismen och marknadsekonomin.
Men som det ser ut just nu är det ett system som är på väg att fallera.
Just nu drar det bara sina sista andetag.


Vad som är mest skrämmande i detta är att en övergång troligtvis skulle gå mycket smidigare om politiker och andra maktinnehavare hjälpte till genom att informera människor om vad som är på väg att hända. Detta kommer inte att göras.
I samma sekund ekonomin faller kommer även maktinnehavarnas inflytande tappa sitt värde då de som idag äger makt endast kontrollerar ekonomin.
Genom att sätta ett värde på pengar skapar man en ledande position till den som kontrollerar mest av det.
De som inte kontrollerar särskilt mycket måste slita hund för den enstaka person som äger möjligheten att dela med sig av sin kvot.
Idag existerar fler slavar än någonsin tidigare, den enda skillnaden är att samtliga tycks ha godtagit sitt öde, viljan att leva i frihet är som bortblåst.


Vad har hänt?


Glöm inte att de enda som kan sätta ett värde på dessa papperslappar och metallmynt är vi, befolkningen.
Om vi bestämmer att deras pengar inte längre äger något värde, då blir det också så.
Det lär bli en tuff omställning men i detta fallet är jag övertygad om att gräset faktiskt är grönare på den andra sidan.


Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

"Nå'n gång får man ju för fan växa upp!"

Vad ville du bli när du blev stor? Blev du det?

Rubriken till detta inlägg är en kraftigt utsliten fras som tycks tillhöra människor över 25, människor som verkar tycka att det blivit dags att ta farväl av sig själv, sina drömmar, ja helt enkelt ge upp.

Vad betyder meningen egentligen?

Sällan har jag hört detta uttalas av någon under 20-årsåldern, inte heller av lyckliga äldre individer, sådana som "hittat rätt" här i livet.
Människor som aggressivt påpekar infantiliteten hos alla andra tycks sakna en bit av sig själva.
Som om något viktigt fallit från dem.
Nog är det väl viktigt att ha något man brinner för, ty även i naiva tankar kan det existera en glöd stark nog att driva oss vidare.
Om vi väljer att ge upp våra drömmar och vända våra åsikter ryggen för att sadla om till en samhällets trotjänare, gör vi då inte oss själva besvikna?
Den där individen du var för ett par (eller kanske många(?)) år sedan, skulle denne stått på samma plats där du står idag, tänkt samma tankar och varit lycklig med de senaste vägar du valt att vandra utefter, eller hade denne stått med huvudet i mörka moln och med ilskna tårar i ögonen kallat dig feg?

Om du tänker efter, har du verkligen släppt din infantilitet eller har du släppt taget om allt omkring dig för att sjunka djupare ner i det till synes bottenlösa hål kallad osäkerhet?
Visst måste du fortfarande kunna vara en bra förälder även om du väljer att mata dina barn med vegetarisk kost.
Och självklart måste du kunna skratta och sjunga högt utan alkohol i kroppen utan att anses vara konstig.
Givetvis måste du få måla tavlor, fotografera, ifrågasätta livet och dess invånare utan att ses som besvärlig.
Du får vara precis den du är, oavsett vad andra säger.
Om en person börjar kommer andra följa efter, ibland tar det bara litet längre tid.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Den Svenska blodspengen.

Idag är Sverige världens näst största vapenexportör (i förhållande till landets folkmängd).

Mellan åren 2001 till 2010 har exportsumman stigit från ungefär 3 miljarder kronor till cirka 13!
Under min uppväxt har jag fått höra att Sverige är ett av mycket få neutrala, konfliktfria länder.

Vi står utanför de flesta konflikter officiellt sett, men många oroligheter (exempelvis de där Storbritannien, Saudiarabien och USA är involverade) fortsätter bland annat på grund av den svenska vapenexporten.

Även om vi som nation eller individer inte drabbas fysiskt av detta, torde inte vetskapen tynga ner oss psykiskt? Genom att inte säga ifrån tillåter vi export som ständigt drabbar tusentals civila.

Vad som i detta också framstår som underligt är att det enligt svensk lag är olagligt att exportera vapen.

Dock dyker det upp små klausuler som möjliggör export för vissa (av staten) utvalda företag som ändå tillåts genomföra transaktioner av detta slag.

Att den svenska vapenexporten ökat från 3 till 13 miljarder kronor säger också en hel del.

Genom en ständig hotbild presenterad genom tidningar, tv och radionyheter har man skapat en oro samt bistått med en kur gentemot osäkerheten via lägesrapporteringar.
På så sätt får man individen att fokusera på ett icke existerande hot medan man själv kan sköta andra affärer vid sidan av utan att dra någon uppmärksamhet till sig.
Vissa individer vill stötta "den goda kampen" varpå de väljer att medverka i konflikterna istället för att ge sig på själva kärnan (vilken torde vara vapenexporten, ty om den internationella vapenexporten stryps borde väl även krigens omfattning drabbas?).
Men om två sidor i en konflikt erhåller vapen från ett land som inte medverkar, är det landet verkligen oskyldigt till dåden som kommer utföras med dess exportvaror?
Är exportörerna verkligen så omedvetna om sina varor eller handlar det bara om pengar och om sådant är fallet, måste det väl vara ännu ett skäl till att skrota ett system som inte fungerat särskilt bra på lång tid.

Det är dags för oss som individer att börja ta ansvar för vår export!
Hur kan vi påstå att Sverige är ett fredsälskande land om vi ständigt förser andra länder med vapen, vapen som används för att mörda andra människor?

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Vart vi kan bege oss.

En åsikt många (tyvärr) delar är den; vi kan inte överleva i ett samhälle utan nedskrivna lagar uppbackade av individer med rätt att uppehålla dessa lagar med alla tillgängliga medel.
Samtidigt menar många av de den ovanstående texten syftar på att de aldrig skulle kunna skada en annan individ.
I samma kontext äger många människor en stor tillit till det juridiska systemet, trots ständiga påminnelser om människans oförmåga att fatta objektiva beslut.

En annan åsikt; vi skulle aldrig kunna existera i en värld utan valutalösningar, att vi redan provat detta och misslyckats.
Har vi inte utvecklats någonting sedan ekonomins uppkomst? Står vi bara och stampar på samma plats?
Är det så att vår pengafundamentalism grundar sig i den konsumtionshets man för länge sedan skapat för att uppehålla oss från vad som verkligen är viktigt och inte en "naturlig utveckling" av den mänskliga rasen?

Många människor är idag religiöst eller politiskt troende, vilket ofta försvaras i politiskt korrekta sammanhang med orden "det är bra att tro på någonting".
Hur vore det om vi inte trodde på någonting?
Det torde väl vara hemskt att inte tro på en gud vars ord du måste följa till punkt och pricka för att undslippa ett horribelt öde, eller att sälla sig till ett led av individer vars åsikter måste överensstämma med moderpartiets för att slippa glåpord och utfrysning vilket i sin tur rensar bort individualismen.
Att limitera sin världsbild utefter vad någon annan redan diktat upp, är det verkligen meningen med livet? Nej, troligen inte.
Vore det inte bättre att fokusera vår livsenergi på helheten istället för de små pusselbitarna?

Varför delar så många individer tron att vi måste leva i en värld med pre-dikterade regler och varför kan inte dessa bara se möjligheterna med ett samhälle utan dessa regler?
Om vi väljer att sluta resonera egocentriskt, börja hjälpa varandra och vara glada för vad vi getts här på jorden istället för att bara se till personers ägodelar kanske vi kan börja ta oss någonstans igen.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Sökare.

Vi människor tycks ständigt vara på jakt efter "någonting större", det där lilla extra som ska göra våra liv mer värdefulla.
Oavsett om det är via konst, underhållning eller livsåskådning fokuserar vi det mesta av vår livsenergi på att leva efter de riktlinjer vi satt upp gällande vårt livsinriktning.
En kristen följer troligtvis "Boken" så mångt som möjligt men kommer ändå (kanske?) smyga in ett par klausuler för att rättfärdiga vissa personliga intressen på samma vis som en New Agetroende skulle kunna rättfärdiga ett lösaktigt och ansvarslöst liv med att "det som händer är meningen" (alltså tron på "ödet").
Har man låst sig fast vid en åsikt ("Gud finns", "Moder Jord hämnas via naturkatastrofer", "vi besöks av rymdvarelser", "när man dör blir man ett spöke" m.m.) utan ett öppet sinne kommer man att försvara den åsikten med allt man har oavsett vilka bevis som presenteras.
Istället för att medverka i en öppen konversation där var part får presentera sin syn väljer en sådan individ att först presentera sin egen för att sedan slå ner på den andres argument eller rent av avbryta diskussionen när det är den andra personens tur att uttrycka sig.

Varför är det så?

Om man nu är så säker på sin sak bör man väl inte vara rädd för att ha fel, att någon annan ska kunna lyfta fram argument som sätter tron i ett helt annat ljus bör ju vara otänkbart så varför denna rädsla för diskussion?
Är det så att individer som beter sig på detta sättet är sådana som härstammar ur mitt förra inlägg, sådana som "hoppat över steg 2"?
Om sådant är fallet, är det bättre att ni tar ett steg tillbaka, läser på och söker noga efter den fakta ni eftertraktar för att sedan presentera den för oss andra i en öppen diskussion där vi tillsammans kan undersöka dess autencitet.
Tänk er själva vilken upptäckt det vore om man kunde bevisa att det man trodde på faktiskt var sant, då skulle många andra få upp ögonen för sanningen de också.
Jag söker fortfarande i hopp om att någon dag finna något att fokusera på.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.

Ps: Strax innan nedtecknandet av detta inlägg hade jag en diskussion med en individ. Jag vill bara att denne skall veta att inlägget inte riktar sig mot denne personligen, snarare "triggades" min tankeverksamhet av samtalet vilket resulterade i detta inlägg. Att gå på detta inlägg skulle vara att gå på sig själv då jag ingenstans refererar till en specifik person och inte heller önskar göra det, tack.

"Är du den du är?"

Utifrån vad grundar sig osäkerhet?

Det finns säkerligen många olika svar på den frågan samt faktorer att väga in för att komma fram till dessa.

Tidpunkt, miljö och ideologier är exempel sådant som spelar in när en individ vill utveckla sig själv.

"Hur vill jag utvecklas och vad vill jag utvecklas till?"

För att utvecklas som individ arbetar man via tre punkter:

1. Insikt

Här når man insikten om vad man önskar utveckla.

Kanske vill man bli en bättre politiker, konstnär, atlet, kock, det kan vara vad som helst men det börjar alltid med en insikt.

2. Utvecklandet

Här utvecklar man det önskade beteendet genom att lära sig de necessiteter beteendet vilar på.

Vill man t.ex. bli duktig på att laga mat är det under denna punkten tiden då man "tränar" på matlagning faller, då man gör de misstag samt upplever de situationer som i slutändan ger den erfarenhet som krävs för att man skall bli duktig inom området.

Tyvärr existerar det personer som väljer att strunta i denna vitala punkt för att gå direkt från punkt ett till tre.

Detta är tragiskt då de går miste om så mycket samt kan ge ett o-seriöst/osäkert intryck gentemot sin omgivning utifrån den plattform de valt att figurera på.

3. Resultatet

Här har man nått sitt mål via hård träning, disciplin och (eventuellt (troligen)) en hel del motgångar, i vart fall om man tagit vägen via punkt två.

Om sådant är fallet kan man förlita sig på att man har tillräckligt med packning i den mentala ryggsäcken för att klara av vilka strapatser som helst.

Har man däremot tagit sig hit utan att bry sig om punkt två väntar stora bekymmer längre fram.

Till en början kan man kanske klara sig på grundläggande information som fastnar naturligt men ju men man ger sken av att veta om desto djupare kommer man sjunka till dess man handlöst inte kan svara på fler frågor utan att göra sig själv till åtlöje.

En situation som troligtvis orsakar illamående, irritation samt invaggar en viss osäkerhet hos individen vilket i sin tur kan leda till aggressivitet, egoism och antipati om denne vägrar inse att det är dennes eget fel att situationen uppstått.

Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.