Vad ville du bli när du blev stor? Blev du det?
Rubriken till detta inlägg är en kraftigt utsliten fras som tycks tillhöra människor över 25, människor som verkar tycka att det blivit dags att ta farväl av sig själv, sina drömmar, ja helt enkelt ge upp.
Vad betyder meningen egentligen?
Sällan har jag hört detta uttalas av någon under 20-årsåldern, inte heller av lyckliga äldre individer, sådana som "hittat rätt" här i livet.
Människor som aggressivt påpekar infantiliteten hos alla andra tycks sakna en bit av sig själva.
Som om något viktigt fallit från dem.
Nog är det väl viktigt att ha något man brinner för, ty även i naiva tankar kan det existera en glöd stark nog att driva oss vidare.
Om vi väljer att ge upp våra drömmar och vända våra åsikter ryggen för att sadla om till en samhällets trotjänare, gör vi då inte oss själva besvikna?
Den där individen du var för ett par (eller kanske många(?)) år sedan, skulle denne stått på samma plats där du står idag, tänkt samma tankar och varit lycklig med de senaste vägar du valt att vandra utefter, eller hade denne stått med huvudet i mörka moln och med ilskna tårar i ögonen kallat dig feg?
Om du tänker efter, har du verkligen släppt din infantilitet eller har du släppt taget om allt omkring dig för att sjunka djupare ner i det till synes bottenlösa hål kallad osäkerhet?
Visst måste du fortfarande kunna vara en bra förälder även om du väljer att mata dina barn med vegetarisk kost.
Och självklart måste du kunna skratta och sjunga högt utan alkohol i kroppen utan att anses vara konstig.
Givetvis måste du få måla tavlor, fotografera, ifrågasätta livet och dess invånare utan att ses som besvärlig.
Du får vara precis den du är, oavsett vad andra säger.
Om en person börjar kommer andra följa efter, ibland tar det bara litet längre tid.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar