När jag tar mig ut bortom min bostad slår det mig varje gång hur asociala alla jag möter är. Med blicken ner mot marken eller riktat åt annat valfritt håll (undantaget den man möter) beslutar man sig för att låsa in sig i sin egen lilla "säkerhetsbubbla".
Eller så plockar den man möter passande upp en mobil/klocka för att kolla tiden just som man passerar.
Som om denne behöver en ursäkt för att inte se sin medmänniska i ögonen, le och/eller utbrista ett "hej!".
När man idag är ute och vandrar är det pinsamt att se hur instängda människor är i sig själva.
En liten episod som hände mig för ett tag sedan...
Jag hade lånat en bil som vid tankning krävde "teamwork" vilket försvårades av att jag vid tankningstillfället var ensam varpå jag såg mig runt på bensinmacken.
Litet längre bort stod en yngre kille med iPod i öronen på högsta volym med ryggen mot mig.
Ingen annan människa stod att finna på den ödsliga macken så jag tog stegen fram till denne.
Just som jag börjar närma mig honom vänder han sig hastigt om, möter min blick och kippar efter andan då jag uttalar ordet; "ursäkta?".
Någon sekund passerar.
"Ja?" svarar han lätt obekväm i situationen.
"Skulle du vilja hjälpa mig, jag kan inte öppna tanklocket på min bil här borta då jag måste trycka på en knapp i bilen för att lockets spärr skall släppa."
Killen pustar ut och följer lättat med mig, öppnar på min uppmaning locket och ler sen litet.
"Tack för hjälpen" möts av "inga problem!" och ett glatt leende från en kille som förhoppningsvis mår lite bättre med vetskapen om att han just hjälpt en annan människa med ett (om än inte särskilt stort men likväl) problem.
Jag tror att alla människor egentligen vill hjälpa och inte minst prata med varandra men vi har lärt oss att hålla oss till de vi känner samt att det är osäkert att röra sig utanför gruppen.
Våga röra dig utanför gruppen, våga träffa nya människor och upptäcka nya sidor hos dig själv.
Glöm inte; tillsammans är vi starka, tillsammans är vi fria!
Håller med dig, tror att problemet uppstod i samband med urbaniseringen!
SvaraRaderaNär vi förr i världen levde på gårdar i större grupper så var vi vana vid att socialisera med varandra men dagens slutna "lägenhetssystem" gör oss skygga och rädda, att media sen spär på det hela genom att bombadera oss med skräckpropaganda som får oss att tro att var och varannan är en galen serievåldtäcksman gör förstås inte det hela bättre!
Det slutna sättet vi lever på idag skapar förstås mer problem än bara skygghet, tex så fanns det en uppsjö med möjliga förebilder för barnen på en gård, något som idag reducerats till bara max ett par stycken och det sociala arvets offer har givetvis genom detta mångdubblats. Ensamheten är ett annat exempel på vilken negativ effekt urbaniseringen har haft, aldrig förr har vi människor känt oss så ensamma som idag ett problem som inte ens existerade i bondesamhället där samarbete och social kontakt var essentiellt för att arbetet överhuvudtaget skulle kunna fungera.