En fraktal är en figur vars mindre beståndsdelar påminner om den totala figuren.
I början av 80-talet började man använda detta matematiskt för att ex. skapa datoriserade naturscener för film.
Men även om vi idag lätt kan skapa fraktaler virtuellt, samt applicera fraktal-matematiken på redan existerande ting, betyder det att fraktaler utgör basis för allt?
I detta segment är jag ganska säker på att jag kommer att bli missförstådd, men jag gör ett försök.
Jag vill börja med att säga att matematik är fantastiskt! Genom matematiken har vi skapat en förståelse för vår omgivning som tagit oss framåt med enorma kliv de senaste seklen. Men genom den ökade förståelsen har också en hybris vuxit fram hos oss, likt en ung tonåring som "vet allt".
Matematiker menar att det går att finna matematiska lösningar på allt som existerar, vissa genom exempelvis fraktaler. Man kan skapa datorgenererade moln, berg och öppna landskap. Men som de flesta kodarna kan intyga, under ytan är det tomt! De gånger man fyllt ett datorgenererat objekt med någonting, är det ändå bara "fyllt". Än så länge existerar inte möjligheten att verklighetstroget gröpa ur ett berg i en datorsimulering. För att skapa sig en uppfattning gällande form, dimension etc. räcker matematiken lång väg, dock inte nödvändigtvis för substantiellt innehåll. Fastän vi skapat oss förmågan att läsa av och fånga information fysiskt, samt skapa egen information, har vi inte lyckats förstå den "naturliga" informationen ännu.
Vissa gånger är detta möjligt, exempelvis då man räknar hur mycket luft det finns i ett bildäck eller en fotboll, eller vilken massa någonting har. När vi ser ett berg kan vi ta reda på hur högt det är samt hur långt det sträcker sig, och - efter mycket slit - även ta reda på dess massa.
Men så långt går det. Vi har skaffat oss förmågan att läsa av, men vad vi läser av är sådant som funnits här långt innan vi uppstod. Nu talar jag förstås inte om de fantastiska byggnadsverk m.m. vi lyckats skapa, utan det naturalistiska, det som klarar sig utan vår inblandning.
Matematiken och människan klarar sig inte utan naturen, men naturen klarar sig utan oss.
Vi har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en rädsla inför det okända, men bär också på en nyfikenhet inför det. Fram till dess vi lärt oss acceptera det okända, alt. lärt oss om det, blir vi aggressiva eller apatiska när vi möter det. Eller så kan man göra som den där unga tonåringen som vet allt, och använda sig av anekdotisk bevisföring.
Och det är här som "riktig" forskning skiljer sig ifrån sådan som förlitar sig för sällande parter och hörsägen, d.v.s. då människor ser/hör om någonting för att sedan direkt upplysa resten av världen om detta utan att själva ha undersökt påståendets validitet. Detta betyder så klart inte att allt som påstås skulle vara falskt, att hävda något sådant vore diktomiskt.
Att ställa sig absolut positivistisk till vår värld är att stänga sig för det metafysiska, de saker vi inte vet om, och som många aldrig kommer att veta någonting om.
Om forskare ställer sig absolut positivistiska till vår värld kommer vi aldrig att undersöka själslivet hos andra varelser på andra sätt än genom behaviorismen.
Om vi ställer oss absolut positivistiska till vår värld, hur kommer vår fortsatta utveckling att te sig?
Genom att erkänna vår ovetskap, samt att människor omkring oss bär på samma ovetskap, för oss själva, sällar vi oss inte lika lätt till någon annans realitet.
Tack för att du läste dagens inlägg!
Ps: Dagens inlägg är litet abstrakt varpå jag erbjuder en s.k. "tl;dr" här nedanför:
tl;dr: Ingenting är säkert, oavsett vem som säger det. Vetenskap är bra, men det är vårt verktyg för att förstå vår omgivning, och inte nödvändigtvis omgivningen självt. Vi får inte glömma att det är mycket som vi inte vet, och helst också acceptera det. Men det betyder inte att man ska sluta forska/söka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar