Människor som tror att alla, förutom just de själva, har "fattat grejen".
Men så är det troligtvis inte.
Livet är inte lätt. Ett stort problem är de som, genom sina fixa idéer och underliga regler, försöker få existensen att framstå som simplare än vad den är. För visst blir världen mer greppbar om man applicerar så många regler som möjligt på den. Om dessa regler sedan råkar passa perfekt med tidigare övertygelser blir ju världen istället glasklar och lättläst. "Tänk vad synd det är om alla andra som inte förstår hur världen hänger ihop" (ironi!).
Men närmare en objektiv sanning bör ju vara att världen formas utefter betraktarens perspektiv. Önskar man se mönster i sin omgivning ökar chansen/risken att man också gör det. En paranoid människa kommer att se fler tecken som stödjer dennes mani än någon utomstående. Detsamma gäller de individer som anser att ett visst beteende är regelvidrigt. Och visst, var person ser världen på olika sätt, enda sättet att ändra någons världsbild är genom lugn diskussion där båda parterna får komma till tals utan att göras till åtlöje. Det kan liknas vid en boxningsmatch: det gäller att kunna fortsätta presentera nya - eller i vart fall valida/väldigt starka - argument då motståndarens egna börjar ta slut. Ett sådant argument är aldrig riktat mot motståndarens person. Om så är fallet slutar det genast vara en diskussion och övergår istället i en löjeväckande debatt drivet av påhopp och lyteskomik, något som enligt mig passar bättre i teater-lustspel, eller på cirkus, än i en seriös diskussion.
En person som tror sig vara annorlunda än alla andra just för att denne inte anser sig "vara en del av det sociala flödet" är inte nödvändigtvis mer annorlunda än de som är mitt i flödet. Människor styrs av vissa impulser, och det finns de som har lättare, samt de som har svårare, att uppfatta och använda sig av dessa impulser för att skapa sig en centralare roll i samhällshierarkin.
I grupperingar, såsom politiska partier eller religiösa samfund, följer man en av två ting: en person, eller en idé. Relationen individer har till en ledande gestalt är troligtvis mer bräcklig än den man har till en idé då idéer kan fortsätta existera fastän personen fallit ifrån. I det förstnämnda byggs också upp ett förtroende för den ledande gestalten, så länge denne kan leva upp till sin följeskaras förhoppningar. Om någon yttrar ett negativt ord om personen kommer följeskaran att sluta upp för att försvara denne, även om det handlar om att gå emot allt gruppens egentliga ideal handlar om. Ledaren har då placerats ovanför regelverk och andra individer.
Nu är det ju generellt sett inte riktigt lika extremt i det "vanliga" samhället, men små likheter kan utläsas överallt. Vem är det som alltid får sista ordet när en vänskapsgrupp ska bestämma vad man ska göra i helgen? Mellan vilka individer finns mest rivalitet? Vilken social/politisk/religiös paradigm existerar hos de personerna du har runt dig? Varför?
Det finns hur många frågor som helst gällande vad som är "rätt och fel". I vissa fall finns det en generell överenskommelse, men i vissa fall uppstår åsiktsskillnader som kan blossa ut i hetsiga debatter.
Så egentligen, det finns ingen grej att "fatta". De flesta gör så gott de kan i livet, ibland gör man fel, ibland går allt rätt. Personers egna "regler" underlättar deras leverne så att de kan fokusera på sådant de tycker är viktigt. En persons individuella regelverk gäller inte för alla andra, men genom att förstå att alla människor har ett eget regelverk med sig så kan det vara lättare att förstå att vi alla är - relativt - lika varandra ändå. Den enda skillnaden på de som går omkring och propagerar högt för sitt eget regelverk och den som inte gör det, är att de förstnämnda har en annan övertygelse. Men i och med att de satsar mer av sig själva socialt är det också de som faller hårdast när övertygelsen försvinner.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar