Skapar vi oss möjligheter utefter på vår omgivning, våra värderingar och (i dagens läge) inte minst vår inkomst så utför vi en orättvis begränsning gentemot oss själva.
Men för att kunna göra något åt "problemet" måste man också vara medveten om det.
För mig känns det helt rätt att göra på detta vis, kanske inte för dig eller andra men för mig.
Genom att erkänna för mig själv att jag varit på tok för uppbunden i ett "klasstänk" har jag också kunnat (börja) befria mig från de normer jag själv (?) skapat.
Tidigare har jag delat upp klasserna på tre sätt:
Låg-klass: Låg lön, stor/medelstor-familj, enklare mat; ingen onödig lyx och billig mat (sallad?). Ekonomiskt knutna statussymboler existerar sällan vilket kan resultera i depression.
Medelklass: Familjen "Lagom". "Unnar sig" något extra (onödigt?) ibland gällande mat, prylar och liknande. Den lägre medelklassen drar sig litet mer åt "låg-klassen" medan det, i den övre medelklassen, kan existera en o-uttryckt önskan att få leva i överklassamhället då man delar många värderingar gällande vad som är viktigt att äga och visa upp utåt.
Överklass: Har sällan ekonomiska problem, de existerar inte i överklassamhället vilket också gör det svårt för de som lever i detta att förstå de lägre klassernas frustration över den ekonomiska samhällsstrukturen.
Här kan man fokusera på sociala upptäckter då man redan har de ekonomiska resurserna att ta del av större delen av samhället.
En mycket förenklad version av mina funderingar som på intet sätt är menade att tala illa om någon person då jag anser att oavsett klass är vi alla fortfarande människor.
Det är våra handlingar som definierar vårt värde, inte våra anpassningskapacitet.
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar