Jag har precis hemkommit från en helgsammankomst för människor vars värderingar till stor del överensstämmer med mina egna, något som varit mycket skönt men även satt en hel del annat i perspektiv.
Mellan de flesta individer på sammankomsten existerade (alternativt skapades tidigt) en öppenhet som sällan skådas i vårt samhälle idag.
Nu talar jag inte om en politisk eller teologisk öppenhet utan en social sådan.
Givetvis delar man med sig av jaget till vänner men inte riktigt på det sätt jag upplevt under helgen.
Bland människor man aldrig tidigare mött uppstod det en öppenhet som överbryggade det klassiska vänskapsdjupet som uppstår efter en lång tid tillsammans.
Hur mycket vet du egentligen om dina vänner?
När du känner dig ledsen, arg, irriterad eller lycklig låter du dina vänner ta del av den känslan samt tillåter sig dina vänner ta del av känslorna eller väljer de att ignorera dem och i sådana fall; varför?
En social säkerhet byggs upp tillsammans med de människor man spenderar sin tid med, det är oundvikligt.
Men vad vet man om de människorna man omger sig med, vad de känner och hur de verkligen mår?
Vissa tycks klä sig i en falsk mask som inte speglar deras insida, tråkigt då jag är övertygad om att alla vill må bra.
Om man i sin vänskapsgrupp vågar släppa in de äkta, opåverkade (i stor mån av alkohol) känslorna, torde man då inte ta sig närmare varandra som individer?
Borde man inte känna sig närmre en människa med vilken man delat sina innersta känslor?
Det känns som om vi fortfarande är för grovt påverkade av de sociala normerna för att våga släppa in lite riktigt ljus i vårt sociala rum upplyst endast av ett syntetiskt ljus utan någon synlig källa.
Är det inte dags att ändra på detta?
Tack för att du valde att läsa dagens inlägg.
Ps: Detta inlägg riktar sig mot vårt dagliga samhälle och inte mot någon/några enskild/a personer.
Känner du att detta är riktat mot dig eller någon du känner personligen säger det mer om dig/de än om texten i sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar